Det tog ungefär åtta minuter innan poliserna anlände.
Två uniformerade konstaplar – en man och en kvinna, båda i 30-årsåldern – kom in genom dörrarna med professionella miner.
"Vad gäller saken?" frågade den kvinnliga polisen.
Chefen förklarade situationen medan hon höll upp mitt körkort.
"Vi misstänker att den här kvinnan använder ett förfalskat eller stulet legitimation. Personen på fotot är uppenbart mycket äldre än kvinnan framför oss."
Den manliga polisen tog körkortet och granskade det noggrant.
Han höll upp det mot ljuset. Kontrollerade hologrammet. Vände det fram och tillbaka.
Sedan tittade han på mig.
Tillbaka på körkortet.
På mig igen.
Hans ansiktsuttryck förändrades långsamt – från professionell skepsis till ren förvirring.
"Kan jag få se ett till legitimation?" frågade han. "Pass, nationellt ID-kort, vad som helst?"
Jag grävde i väskan med darriga händer och hittade mitt pass.
Han öppnade det. Jämförde fotot – även det från 2020 – med mitt ansikte.
Hans kollega lutade sig närmare och viskade något.
Sedan hände något oväntat.
Den manliga polisen... log.
"Det här legitimationen är äkta," sa han högt så att alla kunde höra. "Hologrammet är korrekt, säkerhetsmärkningarna stämmer, och personnumret matchar."
Chefen bleknade. "Men... fotot..."
"Ja, jag förstår förvirringen," sa polisen och vände sig mot mig med ett nästan förundrat uttryck. "Men det här är definitivt samma person."
Han räckte tillbaka körkortet och passet till mig.
Sedan – och det här kommer jag aldrig glömma – lutade han sig närmare och sa lågt:
"Får jag fråga... vad har du gjort? Jag har jobbat med legitimationskontroller i åtta år, och jag har aldrig sett en sådan skillnad mellan foto och verklighet. Du ser ut att ha blivit 15-20 år yngre."
Kön bakom mig hade blivit helt tyst.
Någon började applådera.
"Det är hennes leg! Hon ser bara fantastisk ut!"
Snart applåderade fler.
Kassören stod där med röda öron och mumlade ursäkter.
Chefen kunde inte sluta stirra på mig och mitt körkortsfoto, fram och tillbaka, som om hon försökte lösa ett omöjligt pussel.
"Jag... jag ber verkligen om ursäkt," sa hon till slut. "Det här har aldrig hänt förut."
Jag log – ett brett, äkta leende.
"Ingen fara," sa jag. "Det är faktiskt det bästa som hänt mig på flera år."
Jag betalade för mitt vin, tog påsen, och gick ut i decemberkylan.
Men innan jag hann komma ut ropade någon från kön: "Vänta! Vad har du gjort? Jag MÅSTE veta!"
Jag vände mig om och såg en kvinna i 60-årsåldern som såg på mig med hopp i ögonen.
Jag skrev ner namnet på en liten lapp och gav henne.
Det var det minsta jag kunde göra.