Nyårsdagen 2024 bjöd jag Margareta på lunch på Hambergs Fisk.
Jag hade funderat i en vecka på hur jag skulle ta upp det. Men till slut bestämde jag mig för att bara vara rak.
"Margareta," sa jag över våra räkmackor. "Du ser fantastiskt ut. Har du gjort något?"
Hon loggar. "Vad menar du?"
"Du vet vad jag menar. Du är 62 men du ser ut som 45. Och jag är 56 men ser ut som 70. Vad är hemligheten? Botox? Laser? Kirurgi?"
Margareta skratade mjukt.
"Nej, nej, nej. Ingenting av det."
Hon lutade sig närmare.
"Kommer du ihåg när jag var hos dig för ett och ett halvt år sedan? Till din 55-årsdag?"
Jag-nickad.
"Jag såg ut precis som du gör nu," sa hon. "Trött. Grå. Gammal. Minns du inte?"
Nu när hon sa det... jo. Jag mindes faktiskt att hon satt "åldrad" ut den gången. Vi hade till och med pratat om det — skämtat om att vi blivit "gamla tanter."
"Vad händer?" frågade jag.
"Jag hittade något," sa hon. "Genom en kollega på jobbet. En kräm som jag var övertygad inte skulle fungera. Men jag var desperat nog att prova."
Hon berättade om en produkt hon använt i nästan två år nu.
Inte från något stort märke. Inte från någon lyxig skönhetsklinik.
Ett litet svenskt företag som hon aldrig hört talas om innan.
Lunávé 3A förnyande kräm.
"Den innehåller tre olika former av retinol," förklarade hon. "Plus peptider och andra saker. Men det viktiga är att den är speciellt för vår ålder. För hud efter klimatet."
Jag var skeptisk. Mycket skeptisk.
Jag hade testat allt genom åren. Olay, L'Oréal, Clinique, Estée Lauder... Ingenting hade fungerat.
"Varför skulle den här vara annorlunda?" frågade jag.
Margareta-loggen.
"Prova den i två månader. Om den inte fungerar kan du källa på mig. Men jag älskar dig — den fungerar."
Hon skrev ner namnet på en servett och sköt den över bordet.
Jag stoppade servetten i fickan utan att riktigt tro på det.
Men två veckor senare, när jag stod i badrummet och såg mitt trötta ansikte i spegeln för hundrade gången...
Jag plockade från servetten.
Och sökte upp Lunávé.